Landets historia
De första invånarna i Swaziland tillhörde folkslagen san och khoikhoi, som europeiska kolonisatörer kallade bushmän och hottentotter. Dessa trängdes gradvis undan av det invandrande bantufolket som kallades swazier och var närmast besläktade med zuluerna i Sydafrika. De utgör i dag en stor majoritet av Swazilands invånare. I landet finns också små minoriteter av andra bantufolk, till exempel zulu, shangaan och tsonga samt vita av sydafrikansk härkomst. De allra flesta invånare talar bantuspråket siswazi. Engelska används flitigt inom statsförvaltningen, i affärslivet och i skolorna. Både siswazi och engelska är officiella språk.
På 1800-talet började europeiska kolonisatörer från de omgivande kolonierna, främst boer och britter, lägga beslag på jordområden. Boer fick sedan makten i det området, även om kungahuset fanns kvar. Britterna tog sedan över området från boerna och också de lät kungen sitta kvar. Dessa kolonisatörer började kräva in skatt från den inhemska befolkningen och då tvingades många swaziska män att arbeta i de sydafrikanska gruvorna.
Swaziland var sedan ett brittiskt protektorat (britterna hade skyddsmakt och utövade kontroll över Swaziland) fram till 1968 då de blev självständiga. Sedan dess har det pågått en maktkamp mellan kungafamiljen och oppositionspartier. Oppositionspartier strävar efter att begränsa kungens makt och göra området till en konstitutionell monarki istället för den absoluta monarkin där kungen i princip har all makt.Sen 1973 förbjöd kungen alla partier men pga en växande opposition och krav från omvärlden fick landet 2006 en ny författning. Den har inneburit att befolkningen i någon mån fått medborgliga rättigheter.
