Vi kan segla förutan vind
Sjukt vad tiden har gått fort. I fredags sa vi hejdå till alla i magubheleni och det gör riktigt ont. Till och med himlen grät inför detta farväl. Vi fick vinka hejdå till alla barnen som sjöng för oss och lärarna bjöd på finmiddag.
Magubheleni är den skola där vi arbetat onsdag till fredag i princip varje vecka. Vi har varit klassföreståndare i en årskurs 2 i några veckor tills de fick en riktig lärare. Vi har haft idrott, matte, engelska, social studies, religious education, science och så har vi pratat om om sverige. Barnen kommer nog mest komma ihåg dansen till huvud axlar knä och tå, hur en älg kan vinka med hornen (?) våra stafetter och hur man leker tystaleken.
Vi har också varit extra lärare runt i olika klassrum, hjälpt till när någon inte förstått eller rätta med våra röda bläckpennor. En dag var den en 7:a som på hela dagen bara hade en lärarledd lektion och dåfick vi fortsätta med undervisningen. Vi räknade procent i matte och pratade om frön och växter kunde spridas i agriculture, kan en fågel flyga och bajsa i sverige så att vi kan få swazisk majs? Vi lärde dom hur man leker viskleken och hänga gubbe och dom lärde oss SiSwati. Dom visade oss sin traditionella dans och vi lärde dom kyckling dansen...
De senaste två veckorna har vi varit bibliotikarier i skolans, väldigt fina, men övergivna bibliotek. Väldigt trevligt att hänga med eleverna här men det märks också att de inte är vana. Hoppas Magubheleni kan få en fast bibliotikarie, det behöver dom!
Till denna fantastiska skola, till den fantastiska personalen och till alla de fantastiska eleverna har vi nu sagt adjö och vet inte när vi kommer få se dom igen. Aj. Himlen gråter och det gör vi med. Här har vi svettats och frusit, skrattat och gråtit, varit fruktansvärt obekväma men också kunnat slappna av, här har vi tittat på generations på kvällarna eller gått på tveksamma onsdags gudstjänster, vi har lärt ut och vi har lärt oss, vi har fått visa vår kärlek och har fått ta emot så himla mycket! 
Kärlek
